REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga. VII

Ok, Det jag skrev om i förra inlägget gjorde att  vi blev osams jag och syster igen… Nu kom familjen igång och jag fick samtal från mormor som sa att jag skulle lyssna på de som var äldre. Som om det var en granti för att det de sa var bättre eller mer rätt. Vid tillfälle var jag 27 år så jag kunde ju definitift ”vara äldre” ifråga om att ha rätt. Men handlar det om att ha rätt eller fel. Är det så enkelt? Jag tycker nog att det mer handlar om att respektera varandra och det klarade vi uppenbarligen inte av. Och om ärligheten ska fram, så tror jag inte att vi klarar det i dag heller.

Jag fick så mycket skäll av min mormor på telefonen och tillslut brast det för mig. Något som jag hade samlat mod till mig under många år kom upp till ytan och jag frågade henne om jag skulle respektera dem bara för att de var äldre. Oavsett om min ”morfar” förgripit sig på mig (som jag berättat om i ett tidigare inlägg) eller inte. Jag frågade henne varför de förtjänade respekt? Jag fick höra att jag ljög om händelsen och att ingen ville ha mig ändå. Som om det var orsaken till att jag ljög om ett påstått övergrepp, för att ingen ville ha mig. Till min bror ringde hon och berättade att jag hade sagt det här till henne och hon sa att det var för att jag inte hade fått några pengar av henne. Det var inte sant alls förstås. Men kanske det är lättare för en person som har en fasad att putsa på att försöka inordna allt i en hanterbar verklighet.

Min bror ringde upp och frågade vad jag höll på med, han som sällan gjorde väsen av sig eller hörde av sig. Han hade en förklaring som faktiskt visade att han kanske brydde sig om mig trots allt. Han trodde att jag hade fått en psykos eftersom jag haft det så jobbigt. Psykosen skulle gjort att jag trodde att det hade hänt. Samtidigt undrade jag för mig själv varför han inte kunde vara ett stöd för mig, när han uppenbarligen förstått att jag har haft det kämpigt. Jag fick ju också en bekräftelse på att min familj inte är speciellt annorlunda än någon annan familj. För när något sånt här kommer fram i en familj så blir den som är den utsatta, ofta offret, den som utestängs. Det är den som är den obekväma personen. Återigen minsta motståndets balans. Jag blev ju förkrossad givetvis, men inte förvånad. Samtidigt kände jag att jag stod upp för mig. Jag kände att jag stod upp för min mamma och alla tårar jag sett henne fälla i relationen till sin mamma.

NEJ! Nu får det vara nog…. Inte mer!

Jag träffade min nuvarande make under den här tiden. Eller rättare sagt han träffade mig, jag var nog bara på en blixtvisit. En visit som inte skulle leda till något som kunde hota min inbillade självständighet.

Men vi sitter här tillsammans idag, i vår lilla stuga, med våra barn. Och han har ett tålamod min man… För han orkar och han finns där. När jag hispar iväg, då lägger han problemen där de hör hemma. Och de finns inte i vår relation. Idag mår jag bra och jag är lycklig, något som jag trodde jag aldrig skulle få uppleva. Men min nygamla vän som jag skrev om i första inlägget av denna serie av inlägg, min avlidna systers pojkvän, väckte dessa känslor till liv, om än bara för en liten stund. Och jag vill säga att det var skönt när han berättade att han mådde bra. Han har gift sig och han säger sig vara lycklig. Han berättade också att han hade i minnet att alla tog sig friheten att skälla på mig, att han många gånger kunde tycka synd om mig. Och då var det nog så att jag faktiskt fick känna mig lite liten ibland. Jag fick en bekräftelse. Och bäst av allt var att jag trodde att han var död. Det var så underbart att ha helt fel.

Det var vad mitt besök på Facebook resulterade i här om dagen.

Nu får vi se vad som händer, jag hoppas att alla runt omkring kan ta det som min berättelse. Ingen absolut sanning. För troligtvis har andra personer andra upplevelser av samma händelser. Men det här är min, och den kommer inte förändras för att någon säger till mig att inte skriva om den. Skrev om den gjorde jag för att jag kände att det var dags nu!

REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga. VI

Jag kan ändå se att trots allt har gett mig själv ett ganska gott egenvärde. Även om jag har försökt att hålla distans till andra. Som tur var, annras hade jag nog än i dag suttit fast med en av de knäppjökar jag lyckats samla på mig genom livet. Några månader innan pappa gick bort fick jag mitt andra barn, en dotter.  Relationen jag hade med hennes pappa var inte friskare än mina tidigare, men här var jag starkare på något sätt. Fortfarande sökte jag knäppskallarna, jag hade likt en ”idiot-radar”. Den här killen hade inte så mycket mer än muskler visade det sig, några höga takeförmågor fanns inte och inte heller någon förmåga att sköta om en familj. Det är ett bra sätt att skapa ett liv utan komplicerade realtioner, om man konstant väljer de som med säkerhet inte kommer att fungera.

Så i september ringer min syster till mig mitt i natten och säger att det är dags nu. Jag var ju inte dummare än att jag förstod att vår pappa höll på att lämna detta jordeliv. Med ens säger hon, ”du kan inte ta med dig barnen”. Detta gjorde mig så ledsen av fler orsaker. Dels såg hon det som sin uppgift, trots att vi inte hade någon vidare kontakt, att tala om för mig vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra. Dels förväntar hon sig att jag skulle släpa med mig mina barn på 4 månader och 9 år för att låta, framförallt 9-åringen, titta när hans morfar dog. Det kändes som att hon inte förväntade sig mer av mig. Och kanske det inte var så, eller också var det så. Egentligen, vad spelar det för roll? Det är just sådana här saker som gör familjerelationer så komplicerade.

Jag trodde att jag hade hittat strategier för att hantera relationen med min syster, men jag har förstått genom de senaste dagarna att jag inte har lärt mig att använda dem. När ska jag bli vuxen?

När pappa gick bort, pratade vi, jag och min syster. Jag frågade henne om vi nödvändigtvis skulle bråka och det tyckte inte hon heller. Men det varade inte längre än nån månad. Pappa kom i jorden och sedan var det massor som hände. Jag hade en viss panik över att ingen ville  ta över fotofirman eftersom jag hade kondiset och var ensam mamma. Jag var tvungen att välja och visste inte vad jag skulle välja. Syster med make sa bestämt ifrån. Jag fick känslan av att det då hängde på mig. Jag funderade i två dagar och ringde till min syster och sa att jag kunde driva det över hösten så kunde vi fatta beslut under våren. Då berättade hon att jag inte behövde bekymra mig, de hade redan köpt det av pappas sambo. Allt var ett spel för galleriet och jag som vill ha transparens. IGEN, ledsen och trampad på. Jag hade kunna slippa oroa mig. Jag försökte förklara vad jag kände, att jag kände att hon trampade mig på tårna och svaret blev att så kände jag jämt. Och det kanske är så det varit, frågan är om det har varit befogat. Pappas sambo berättade för mig att det fanns ett brev, från min pappa till mig, nere på företaget. Hon berättade att min syster läst det. Jag frågade min syster vart det brevet var, hon berättade att hon hade slängt det. Det är nog något som jag aldrig kommer att förlåta. Jag vet att han hade skrivit brevet eftersom han berättade det för mig, men jag trodde inte i min vildaste fantasi att någon människa kunde missunna en annan rätten till ett sånt brev. Brevet var en följd i det som vi hade talat om i telefonen tidigare.

Det här var ju inte något bra givetvis, inte för vår relation. Vi fick kontakt via facebook för några år sedan och hon har uppriktigt försökt att göra något. Hon har skickat urvuxna kläder till min dotter och min dotter har tackat. Jag har varit ambivalent, för jag är rädd att hamn i rollen att ”bli trampad på” igen. Samtidigt sitter framför allt taggen från det kastade brevet kvar. Kanske har jag stött bort henne när hon har försökt? Jag vet inte. Men det jag vet är att jag sörjer vår relation och det måste jag sluta med. Jag har sagt att vi har kontakt via internet och att det är bra, för de som frågat. Skojat bort det lite med att vi är så olika och vi inte kan vistas i samma rum. Det kan vi inte, men är det bra? Egentligen! Att ha kontakt via internet. Jag är nog inte nöjd med det. Det blir ett spöke som vi ska bära med oss. Jag förstår att de senaste dagarnas blogginlägg kan sätta spår i vår relation. Jag tror inte att det är av godo, eftersom vi är så olika, syster och jag. Min uppfattning är att hon vill ha en snygg yta och hålla problemen inom familjen, jag vill ha transparens, skrika ut dem. Men visst hoppas jag att allt blir bra ändå.

Ingen hemlighet ska vara så hemlig att man inte ska kunna berätta om den för kassörskan i affären. Om det var så, skulle det finnas utrymme för övergrepp och förtryck då? Egentligen inte.

REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga. V

Det  här som jag har berättat om de senaste dagarna är ju parallella processer såklart. Egentligen har inget skett enskilt, vilket kanske hade varit enklare. Givetvis kan jag också bara utgå från hur jag själv har upplevt verkligheten och jag gör verkligen inte anspråk på att min sanning är den enda rätta. Men den är min.

Som vi gör i min familj när vi har det svårt, gick jag också in i mitt jobb. Jag fick äntligen en nära relation med min pappa som faktiskt var en urusel pappa när vi var små. I den bemärkelsen att han inte fanns där. Han var inte tillgänglig. Han lyckades på något sätt ändå återhämta sig efter min systers död och han bjöd in mig i sitt liv. Han och min äldsta syster hade inte heller någon kontakt under den här tiden. Visst sakande jag henne mycket, samtidigt var det skönt att inte ha underförstådda krav på sig att vara någon annan. Min äldsta bror drog sig mer till syster. Vi fick av förklarliga skäl en sämre kontakt.

Min relation med mormor bestod i att hon skickade paket och skällde för att jag inte var tacksam. När hon kom hem till mig städade hon fast jag hade storstädat hela huset när hon kom. Det resulterade i att jag vägrade städa när hon skulle komma på besök. Kanske inte det smartaste draget om man vill ha husfrid. Det blev diskussion givetvis och jag sa att det var mitt hem och min skit. Om det inte var bra nog behövde hon inte komma. Jag vill tro att jag skulle hanterat det här på ett annat sätt om det var idag. Jag är ju vuxen idag. Men å andra sidan var min mormor vuxen då. Nu blev ju min mormor sur eftersom vi inte bjöd upp dem på kaffe när de kom för att hälsa på. Men när jag bjöd in dem så nekade de. Från den här punkten gick vår relation bara utför. Jag störde mig mer och mer på hur de agerade och hur de agerat mot min mamma när hon levde. Jag kunde perioder känna stor sorg för hennes skull och jag var så glad att hon ändå var den mamma hon var. Jag visste ju att hon alltid fanns för mig.

När jag fick en annan kontakt med andra personer ur vår släkt förstod jag att många vant sig vid mormors sätt att vara och det slog mig hur slående likt min systers sätt att vara var just vår mormors. Jag fick ofta hör ”du vet hur hon är” om mormor, ”så har hon alltid varit”, ”lyssna inte på henne”. Det kunde även min äldre bror säga till mig när jag och mormor rykt ihop. Det här förstod jag inte, jag ville ju kunna ta min omgivning på allvar, så även henne. Skulle jag låtsas för att sedan bara ignorera henne. Så var det nog, för att hålla husfriden.

Mitt i allt detta, komplicerade relationer med alla i omgivningen, vårdnads och umgängesprocesser i absurdum (tycker nog att det är bra att tingsrätten ger prövningstillstånd numer) samt att vara en ung ensamstående förälder, mitt i allt detta blev min pappa sjuk i cancer. Som om livet inte var tillräckligt komplicerat ändå. Vi jobbade på tillsammans, pappa och jag, och jag tycker nog att denna period var en förhållandevis lugn period för mig, rent känslomässigt. Jag orkade knappt alla processer, men jag orkade. Jag kunde jobba på egna tider vilket var bra när livet i övrigt var kaos p.g.a. de rättsprocesser och den smutsiga vårdnadstvist som jag befann mig, något vanligt jobb var svårt att ha eftersom jag ofta fick avvika för olika möten angående advokater, socialtjänst eller skola. Men pappa tyckte att rättssystemet var knäpp och jag fick försvara mig även inför honom, han hade även sin cancer som också blev ett bestående mörkt moln över våra huvuden.

Det fungerade några år, men sen blev det svårt. Cancern var där och jag började nog att bygga upp mer och mer motstånd. Så här i efterhand kan jag se att jag säkert bara ville få ett avstånd till all jävulskap som kretsade kring mig och vår familj under slutet av 80-talet och under hela 90-talet. Pappa och jag blev osams så det slog gnistor, men efter det pratade vi mycket på telefon om vår relation. Hans föräldraskap och min avsaknad av en pappa. Jag fick möjligheten att ställa frågor om varför han aldrig sa att han älskade oss eller varför han uteblev när vi skulle åka till honom. Varför slogs han och mamma när vi var små. Alla varför! Så många tårar föll under den här tiden. Och jag tror att det var bra, jag fick svar på frågor som var av betydelse för mig och som jag annars skulle få bära med mig efter hans död. För att han snart skulle dö, stod ganska klart.

När vi blev osams slutade vi att jobba tillsammans och jag hamnade i konditoribranschen. I dag skulle jag nog aldrig låta det hända. Men på något sätt blev det min terapi. Att ta avstånd. Jag hade ringa kontakt med min mormor och ingen kontakt med min syster. Det fick mig att må bättre. Jag fokuserade på mazariner och biskvier istället för cancer, sjukdom och död. Kanske skulle det så här i efterhand vara bättre att fokusera på att vara en mamma. Men det gjorde jag så gott jag kunde. Och även om mitt liv har varit rörigt så tror jag att mina barn alltid haft en mamma där. Jag har alltid kommit när det har varit problem, jag har suttit i skolan och vaktat på lektionerna när gossens föräldrakonflik blev för stor. Jag har gjort mycket och mer än vad många andra skulle göra. Men det jag känner att jag saknat och inte förmått, det är att hålla mitt fokus på min lilla familj.  Men å andra sidan, har det gått bra trots allt.

1999 avled min pappa och det var en tung dag. Men inte är det händelser som får en familj att enas. Nej, jag tror att det behövs lite skuld, skam och en vilja att gemensamt putsa på fasaden för att familjen ska hålla ihop. Men vad vet jag.

REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga. IV

Så hade jag brutit med min syster. Jag hade väl fortfarande en sporadisk kontakt med min äldre bror. Men vi var liksom inte på samma våglängd. Om ärligheten ska fram kommer jag inte ihåg så mycket av honom sedan vår mamma avled. Jag vet att vi firade jul tillsammans ett år, han och jag, min son och min sambo. Tror det var den julen jag stod och väntade vid pendeltågsstation. En smärtsam jul, från att ha varit en stor familj till att bara vara fragment var kvar. Vilsna människor som ska försöka ro ett julfirande i land. Syster flydde fältet och var med sin mans släkt och firade, även om hon kanske mer hade behövts hos oss.

Jag fick det förhållandevis lungt när jag inte hade två missbrukande stollar omkring mig, jag slapp leva upp till ideal som jag inte kunde uppnå inför min syster. Saknaden var stor givetvis och jag saknade min syster och önskade att det inte behövde vara på det sätt som som det blivit.

Mormor fortsatte förstås, hon tjatade på mig om att jag var tvungen att lyssna på min syster. Hon tyckte att jag var envis och aldrig gjorde som hon sa. Hon sa att jag var otacksam för allt de gjorde för mig. Jag började här att ifrågasätta. Vad gjorde de för mig? Jag kanske var otacksam? Men jag efterfrågade inget annat än lite bekräftelse på att jag var jag och det var bra så. Det enda som jag ville ha och inte kunde sätta ord på, var nog det enda som jag i realiteten inte fick. Min mormor skickade paket till mig lite nu och då, det gjorde hon till oss alla. Det var lite kuriosa, saker man ville ha, saker man tyckte det var roligt att känna till men mest saker som man inte ville ha.  Fick jag något som jag ville ha, fanns det en risk att hon tog det tillbaka. Jag ville därför inte ha dessa paket.

Mitt liv blev hektiskt eftersom jag fyllde tillvaron med massor av måsten. Vid det här laget hade min f.d. sambo börjat bråka om vårdnad och umgänge mellan sina missbrukarperioder. Släkten kritierade mig för att det blev som det blev, men ingen följde någonsin med mig till ett samtal hos en advokat eller på en förhandling i tingsrätten. Ingen visste därför att min advokat sa att jag var tvungen att gå med på umgänge trots missbruket. Det gick ju inte att bevisa. Trota flera års dokumenterat missbruk. De sa till mig att jag var tvungen, annars kunde han få vårdnaden. Detta fick jag försvara mig mot på hemmaplan såklart, för det låter ju galet. Jag förstår idag att det var svårt att förstå för den som inte var med och hörde. Men då blev jag arg och ledsen för att ingen förstod. Jag var säkert en otrevlig varelse när det kom till det, men man blir ju ganska otrevlig när man befinner sig i kris. Och min kris, den höll i sig i alldeles för långtid. I dag hade jag med största säkerhet ställt helt andra krav, men det baseras ju på den kunskap och erfarenhet jag har idag. Hur skulle jag kunna veta det då

Jag  kände  mig jagad och utan fristad, de relationer jag skapade fungerade inte eftersom jag var rädd att ta någon nära mig. När jag väl vågade ta till mig någon älskvärd person, var mitt bagage alldeles för skrämmande för dem. Mycket tid och engagemang gick åt till att hålla folk på avstånd. Jag satsade nog hellre helhjärtat på relationer som var dömda till misslyckande än de som hade potensial. Jag funderade och skrev mycket under den här tiden. När jag tittar i mina gamla texter ser jag så mycket smärta. Hur blev det så? Samtidigt tror jag att min tid av funderingar och skrivande förde mig framåt. Jag funderade mycket på vad jag ville ha ut av mina relationer. Jag fick vänja mig vid tanken på att man inte kan få svar på alla frågor man ställer och man behöver inte förstå allt som sker. Att försöka förstå var nog bara ett sätt att sortera och kontrollera det som jag inte hade kontroll över. Mitt kaos och mina osunda realtioner till min familj.

När jag skrev kom minnen tillbaka, minnen som jag förträngt från barndomen och som jag blev också ledsen över. Men det var nog mer ett nödvändigt ont som behövde komma till  ytan. Minnen om svek och övergrepp, inte alls grova i fysisk bemärkelse men ändock övergrepp som präglat mig och min förmåga till tillit och min känsla av otillräcklighet. För vem var han, min ingifta morfar, att ge mig de erfarenheterna? Vem var han att svika ett barns tillit och respekt? Jag kommer så väl ihåg hur jag blev instruerad i att runka av honom. Gamla gubben! Jag kommer så väl ihåg hur jag nio år gammal visste att det var fel och skammen, skammen jag fick bära! Vem skulle jag prata med? Berättade man i vår familj fick man ju skäll när man gjort fel. Inte av mamma förstås, men hon hade sin egen sorg att bära. Sin egen smärta. Inte tynger ett barn sin redan tyngda mor. Jag förstod ju vad det skulle göra med min mammas relation till hennes mamma. Det var ju ingen lösning på problemet.

När jag var 16 år och min syster dött, läste min mamma min dagbok. Jag kommer inte ihåg varför, kanske var hon orolig för mig efter allt som hänt. När jag kom hem pratade hon med mig och kunde bekräfta mig. Men hon kunde inte ta upp det med mormor och ”morfar”. Hon hade inte den styrkan. Men hon förstod och sa att hon tyckte det var troligt på grund av andra händelser (som inte ledde till övergrepp). Det här funderade jag givetvis på, under många år. Ibland kände jag mig sviken även av mamma som inte ställde honom mot väggen, men jag förstod att hon då skulle bli förskjuten. De problem jag haft med min mormor är nog bara en bråkdel av de bekräftelseproblem min mamma haft av sin mamma.

När jag skriver det här förstår jag att det kanske ger ringar på vattnet. Men man får inte glömma att det här är hur jag har upplevt verkligheten. Det var en händelse som fick mig att förstå att jag fortfarande söker bekräftelse av min syster. Och det gör mig lite arg, för min existens är inte beroende av hur hon ser  mig. Men jag står inte ut med att jag, trots den närmast obefintliga kontakt vi har, åter faller in i min lillasysterroll, troligtvis är det så att hon inte ens är medveten om de roller som jag ser att jag antar.

REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga. III

När mamma dog synliggjordes, som jag skrev igår hur dysfunktionell vår familj var. Olika sätt att se på världen, och vad man ska visa världen.

Efter min relation med gossens pappa, med allt vad det innebar, önskade jag inga hemligheter mer. Samtidigt upplevde jag att min mormor och syster putsade på vår fasad. Och våra olika sätt att hantera tillvaron krockade givetvis. Samtidigt försökte jag leva upp till deras förväntningar på mig, men på något sätt kändes det som att jag aldrig kunde göra dem nöjda. Det var alltid tokigt det jag gjorde, hur jag sa något eller mitt sätt att vara förälder. Kommer ihåg när jag väntade min lilla gosse. Snart 18 år fyllda var jag, min mormor hängde på mig stora koftor på väg till affären, när jag var och hälsade på henne. Hon ville inte att någon skulle se att jag var gravid. Ett antal år senare, när min syster var gravid, visade mormor stolt upp hennes gravidmage i närmaste butik. Syster berättade om tillfället och jag kommer ihåg hur sårad jag blev av det, inte för att missunna min syster. Nej, det befäste nog mer bilden av mig själv. För hos oss så är det skillnad på skit och pannkaka, så är det bara. Vår familj strävade efter mammas död efter minsta motståndets balans. Genvägen till balans i våra relationer, hur osunda de än må vara.

Under tiden som jag levde med gossens pappa, lärde jag känna en underbar och rolig person. Vi jobbade tillsammans och hon var verkligen älskvärd. Hon fanns där, det gjorde hon. Det gjorde förvisso min barndomskamrat också, men hon stog mitt i livet hon också, fick barn och bodde ganska långt bort. När jag blev misshandlad från topp till tå, när vi separerade, då var bland andra min nyfunna vän där och stöttade mig och hämta gossen. Min barndomskamrat åkte långväga och de tog mig med sig, efter att de bytte lås i dörren. Min närmaste granne var där och städa upp hela lägenheten när jag var borta. På något sätt ville jag ju inte heller vara en belastning, även om jag egentligen behövde någon som tog över kommandot. Någon som styrde upp allt. Denna kvinna, min nyfunna vän, älskade min lilla familj och stöttade mig när det var som svårast. Egentligen var vi ganska omaka men vi hade roligt. Dessvärre dog hon, vart det led, i en bilolycka i Finland. Gossen ordnade sig en mormor också vid omkring tre års ålder. Han plingade på grannens dörr och frågade om hon ville vara hans mormor eftersom han ingen hade. Det gick bra och sedan dess är hon mormor till mina barn. Undrar hur orken hade varit utan det stödet under alla år.

Min avlidne systers pojkvän hörde av sig i jämna mellanrum om än mellan långa stunder av total tystnad. När jag separerade från gossens pappa fick jag uppleva hur lugnt och skönt man kan ha det. En tid efter i alla fall. Direkt efter ringde han till mig flera gånger varje dag och ville kontrollera vad jag gjorde och skulle göra. Jag fick ringa till honom när jag skulle gå till affären och handla och jag fick ringa till honom när jag kom tillbaka. Han anklagade mig för att ha träffat en annan fast så inte var fallet. Han kunde nog inte föreställa sig att jag faktiskt inte ville leva med honom. Det kostade för mycket för mig och min son. Med all press runt omkring mig slog jag tillslut bakut ordentligt, jag sa till min systers pojkvän att jag inte ville höra av honom något mer och jag bad min sambo att dra dit pepparn växte. Det hade jag givetvis gjort många gånger. Säkert varje dag i flera år. Men nu kände jag att jag inte ville mer.

Hur lång kan den processen vara, från att vilja slå sig ut i friheten till att bokstavligen göra det?

Syrrans pojkvän tog mig på orden och jag har många år undrat vad som hände med honom, bearbetat honom som om han vore död. Saknat hans varma ord som gav tillhörighet i en annars förvirrande värld av döda själar. Även om hans uppenbarelse sänkte mig ner i en bottenlös avgrund, där jag fick andnöd och ångest.

”Hej Lilla syrran” de orden var varma.

Det var illa med honom, det var det. Mycket droger och mycket konstigheter. Men idag är det till min stora glädje bättre.

Jag och syster var inte alls kontanta med varandra, och hennes man och jag kom definitivt inte överens. Av olika orsaker som jag här inte idag kan ta. För på något sätt strävar jag nog fortfarande efter att få ett godkännande, det slog mig igår. Det kommer ju aldrig att ske givetvis. Men hoppet, det finns tydligen där. Vi blev liksom låsta vid varandra, i en föreställning om att familjen är den viktiga och den som man håller fast vid. Även om jag vet att jag aldrig tog en lika stor del i min systers familj som hon tog i min. Ord som blivit sagda, som sårat. Ord som finns kvar än idag. Fast vi inte har en bra kontakt eller ens finns i varandras vardagar.

Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag blev ledsen och inte alls förstod hur jag någonsin skulle kunna bli en viktig person i min systers liv. Det var när hennes dotter skulle döpas, jag var så glad i att gossen fått en kusin och i min värld skulle de givetvis få följa varandra. Inga andra önskningar om att vara delaktig, för jag kände mig obekväm i min systers nya familjs sällskap. Men en dag sa hon att en tjej som hon känt under hela sin uppväxt skulle bli gudmor till hennes dotter. Det gjorde mig inte något alls, eftersom jag inte förstår detta med dop. Ser det som en religiös cermoni och jag är inte det minsta religiös. Det som däremot blev en tagg i mitt hjärta var att min syster i nästa andetag sa ”Hon är ju som min syster”. Och det kanske hon var, vad vet jag… men vad gjorde det med min roll. Vem var jag och vad gjorde jag där? Var kom kommentarer som dessa och vad hade jag gjort för att förtjäna dem? Jag vet att vår familj kom i kris och egentligen visste nog ingen hur man skulle göra för att hålla ihop.

Vi blev ovänner vid något tillfälle och hördes inte av igen förrän min pappa sorgligt nog avled i cancer 1999.

REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga II

Det jag kommer berätta i kommande inlägg är helt och hållet utifrån min upplevelsesfär. Givetvis har livet inte bara varit svart, precis som i alla andras liv med svårigheter har det även varvats med lyckliga stunder och glada minnen. Men det jag vill berätta är om de känslor jag mötte när jag återigen fick kontakt med min avlida systers pojkvän.

Syrrans pojkvän var en partykille, han var ganska impulsstyrd och hamnade ofta i slagsmål. Han var stark och många var rädda för honom eftersom han var förhållandevis stökig. Han hade en god relation med min mamma och jag tror att vi tidigt hade en hyffsad relation. Men när Syster dog förändrades det och vi tydde oss till varandra. Det tog ett tag innan det blev så, men sen blev jag viktig för honom och han viktig för mig. Han blev som min bror och jag som hans syster. Vi stöttade varandra i det vi kunde, men han hade ett missbruk som senare tog helt över.

Innan vår relation hade fått den formen träffade jag [drömprinsen] (jag skulle nog inte säge så idag), en av skolans mest eftertraktade killar vågar jag nog säga att jag fångade… eller om det var han som fångade mig. Jag var nog inte särskilt intresserad av romantik vid tillfället men var nog ett ”lätt byte” mitt i min sorg. På något sätt väcker en skör person känslor i andra som vill finnas där och stötta och hjälpa. Det är väl bra, tänker jag… Men kanske inte i alla relationer. Den här var en sån, det blev inte alls bra.

Gravid blev jag såklart och kaos var mitt i relationen, redan tidigt. När jag var i 5:e månaden fick jag reda på att mitt kommande barns far var sprutnarkoman, jag trodde att han ”bara” rökte. Hur jag nu kunde resonera på det sättet. Kanske berodde det på att väldigt få personer inte rökte där vi kom ifrån. Jag var en av dem. Istället för att lägga benen på ryggen och springa fort som f_n där ifrån valde jag att stanna kvar i förhållandet och rädda min stackars sprutnarkoman till pojkvän. Kanske inte ett val jag skulle göra idag. Så här med facit i hand är det nog ett av mina dummaste val i livet.  Sonen jag fick är ett av de finaste som finns och absolut inget jag ångrar. Omständigheterna kring kunde jag gärna förändra. Jag fick reda på det genom ett knivslagsmål mellan [drömprinsen] och en kompis när vi var bortbjudna på middag hos en kär gammal vän till min [drömprins] familj. Jag gick in på toaletten, kommer jag ihåg. Och när jag kom ut var vardagsrummet upp-och-ned-vänt, bokstavligen och de låg i en hög på golvet och brottades. Viftandes med knivar. En förhållandevis märklig upplevelse, även för ett ”Skogås-barn”.

Tre år efter att min syster dog, avled även min mamma. Jag var nu mamma till en gosse på tio månader. Här, om jag minns rätt, började det röra till sig ordentligt. Familjen blev känslomässigt som ett gäng okontrollerade flipperkulor. Kanske var det lika rörigt innan fast det nu var mer påtagligt, mitt enda stöd i allt kaos försvann. Men, ni som har levt med en missbrukare, vet nu vad jag gick i genom de åren som följde. Inte nog med att min pojkvän var sprutnarkoman, min systers pojkvän och viktiga person för mig var det också. Givetvis hittade dessa två varandra och drog iväg på sina upptåg. Dubbelt upp fick jag hantera min oro och jag hade ingen att luta mig emot. Jag hade perioder när det var lugnt, oftast när de båda var i väg i veckor. Visst fanns en oro då, men det var ändå ganska skönt. Det som var jobbigt då, var att dölja allt som hände för min syster som jag upplevde som fördömande, mycket fördömande. Kanske var hon bara orolig, kanske var hon verkligt fördömande. Men det var svårt för mig att känna att jag kunde leva upp till deras förväntningar på mig. När jag säger deras  menar jag min systers och min mormors. Idag förstår jag de processer som drog igång och jag förstår hur de reagerade och varför jag reagerade. Men det gjorde inte livet enklare på den tiden, och de ställde inte mindre krav på mig då. Det enda som jag då verkligen behövde, var någon som fanns bredvid mig, så som min mor gjorde, och stöttade. Utan kommentarer om hur det borde vara eller vad som var riktigt att göra. Det här är 23 år sedan och även om jag har kommit över mina värsta trauman så kom mycket av det jag känt och upplevt tillbaka idag.

Jag kommer ihåg många tillfällen när dessa två, struliga killar, kom hem till mig efter att ha varit borta i flera dagar, ibland veckor. Båda sov, systers pojkvän på soffan och min sambo i sängen. Jag smög omkring i huset för att inte väcka dem, jag visste ju att de behövde sova. Jag hittade kanyler och annat skit som jag kastade. Ibland med en jättekonflikt. Konflikt eller inte, det var viktigt för mig att inga droger fick vara hemma hos mig. Jag var så antidroger att jag inte ens förmådde ta en huvudvärkstablett när jag hade ont i huvudet.

Som om det var just drogerna som var problemet!

I själva verket var det väl de sovande gästerna som inte skulle varit hemma hos mig. Jag kastade i alla fall allt som jag hittade, tog deras kläder och tvättade dem i tvättmaskinen eftersom de försökte gömma sina saker i sömmarna. Hett och flera gånger tvättade jag i hopp om att allt skulle bli förstört. Givetvis hoppades jag, som så många andra i min situation, att  jag kunde hjälpa och rädda. Jag hoppades ju så innerligt att det skulle bli bra. Men, om ni frågar mig idag…. om det var värt det…. Det kan jag inte påstå.

Jag gjorde vad jag kunde, och jag kan nog förstå att jag också blev väldigt knepig för omvärlden. Svår att komma på livet, men törstade efter någon som älskar. Vem som helst egentligen som kunde finnas där. Men hur finns man för någon som är näst intill ett nervvrak, arg och skjuter alla människor ifrån sig. För det var nog så jag gjorde. Ledsen och arg var jag, många kvällar och nätter gick åt till att gråta, ringa till sjukhus och efterlysa dem och sörja i min ensamhet. Samtidigt som dagarna gick åt till att vara mamma och hålla alla nyfikna på avstånd.

För de flesta döljde jag det så gott jag kunde, låtsades som om ingen såg. Som om ingen förstod… Här är allt bra. Men när jag stod och väntade på sambon i fyra timmar utanför tågstationen i Västerhaninge på självaste julafton, kändes det fel. Men ändå, jag stod kvar och tänkte att ”om jag går nu, så kanske sambon kommer och hur ska jag då förklara att jag inte var kvar?” ”Sonen ska få fira jul med båda sina föräldrar”. Jag undrar idag varför ingen hade förmåga att finnas för en 18-årig småbarnsförälder. Kanske var det så att vår familj var så trasig efter de dödsfall som varit de senaste tre åren. Eller också var det bara blindkåpor på.

För andra kunde jag berätta hur det var, men ingen förstod riktigt hur jag hade det. De tyckte att jag var tokig, en del, som tog deras droger och slängde. De visste ju hur impulsstyrd min avlidna systers pojkvän var. De trodde att det kunde vara farligt för mig, trots det var det ingen som aktivt gjorde något. Men jag har aldrig varit rädd, och jag upplevde mig aldrig hotad av honom. Där var jag starkare på något sätt, det fanns en respekt, någonstans där. Hur det nu kan vara respektfullt att komma drogpåverkad med kanyler i fickorna i ett hem där det finns barn. Nu gick inte gossen vid denna tidpunkt, vilket var förväl. Men det var ju inte ok, ändå.

När sonen var två och ett halvt år, separerade jag med sonens far. Uppbrottet skedde som så många andra händelser, tumultartat. Jag kommer ihåg att jag enda gången i mitt liv misshandlades, från topp till tå. Ont i hela kroppen och blåmärken överallt. Det fick mig att fundera och göra val. Så ville jag absolut inte ha det, det blev konkret på något sätt. Missbruken var uppenbarligen inte konkret nog. Jag trodde nog att en separation skulle ge mig frihet. Men det har 12 år av konstanta och smutsiga vårdnadstvister och stämningar för umgängessabotage korrigerat.  Frihet och lycka är inte alltid lätt att förvärva.

Systers pojkvän kom hem till mig ibland, det blev glesare mellan gångerna och jag mådde förhållandevis bra, om man räknar bort mitt galna ex som höll mig sysselsatt och ekonomiskt snärjd. Advokater är inte gratis, speciellt inte när man ska ha dem i [dåvarande] länsrätten.  Tänk vad pengar som gått åt till ingen nytta.

Jag kommer ihåg vid ett tillfälle, när jag fortfarande levde med min sambo och de båda hade varit ute på en raid. De kom hem till mig och en av dem hade fått för sig att det fanns massor av huggormar i bilen och att han hade blivit biten. Inga ormar och inga bett, jag som en god pedagog försökte förklara, lunga och vårda. Till vilken nytta?

REPRIS! Ett lyckligt slut råder bot på minst tio olyckliga.

På Facebook har de startat en sida som kallas ”du vet att du är från Trångsund/Skogås om du…”, mer vet jag inte vad den heter, för det får inte plats. Här lägger alla ut allt möjligt minnesvärt, somliga mer vågade än andra. Skolan diskuteras, gamla lärare och uppehållsplatser. Åldersspannet är brett och även jag som levde i Skogås under 70-80-talet har en del kuriosa att lära mig om allt möjligt i närområdet. Spännande och roligt. Men också smärtsamt förstås.

Som det förortsbarn jag var när det begav sig, har jag liksom alla andra fått upplevelser som inget barn egentligen ska behöva genomlida. Men visst har det varit glädjestunder också. Plötsligt ser jag bland bekanta och obekanta namn, namn jag förträngt och namn jag borde komma ihåg, just ett namn. Det stack ut från mängden och fick mig verkligen att hoppa till och jag reste. Jag reste många år tillbaka i tiden. och minnen kom tillbaka, känslor som legat undangömda i så många år pockade på ytan. Var det bra eller dåligt?

Året var 1987, och jag reste utomlands för första gången i mitt liv, borträknat de skandinaviska länderna. Min mamma, min styvpappa och jag. Resan hade jag arbetat ihop själv. Den kunde inte mamma betala med den lilla lön hon hade som kontorist. Tre veckor var vi borta och vi kom nöjda och glada hem. Min äldsta syster hade åkt med sin sambo till Spanien någon dag tidigare. Mamma bad mig ringa till min andra syster, Anna. Hon bodde hos en vän till familjen. En vän som från början var min äldsta systers kompis, men vissa människor är så älskvärda att de kommer in i en gemenskap. Jag kommer så väl ihåg det samtalet, kompisens bror svarade och var mycket kort i luren. Vilket han inte brukade vara. Bad mig ringa till hans mamma gjorde han och jag tänkte att han var knepig. Så här i efterhand förstår jag. Jag fick då veta att min äldre syster, inte hon som var bortrest utan den andra, låg på sjukhuset. Hon hade varit med om en bilolycka. Luren brände mig i örat och jag kastade den ifrån mig. Någonstans hörde jag mamma ta luren och i nästa ögonblick var vi på väg in till SÖS, sittandes i bilen för världens längsta bilfärd. Det är diffust allting. Jag kommer ihåg att läkarna varnade oss för hur det skulle se ut med alla slangar som var fästa på hennes kropp och jag kommer ihåg att pappa blev som förbytt, han antog en annan skepnad. Någon jag inte kände igen. Alla reagerade på sitt sätt och familjen blev konstig. Ingen var som vanligt, alla bar på sin sorg på sitt sätt. Det fanns inga chanser för henne att överleva. Hon var hjärndöd och de kommande tio åren skulle så mycket hända. Många separationer och många komplicerade relationer.

Hur lär man sig att acceptera ödet?

Pappa, som sagt, blev halvt galen en period och försvann än mer in i sitt arbete. Rykten gick på stan om vår familj om den ena osannolika händelsen efter den andre. Vissa rykten levererades direkt till mig av någon som trodde de hade koll men som missade det viktiga i att hålla reda på familjeförhållanden. Jag kommer särskilt ihåg en person som berättade både det ena och det andra för mig. En bit in i samtalet vek jag upp min plånbok och la den på borde som vi satt vid. Han tittade på den och såg ett foto av min syster. Han frågade varför jag hade ett kort på henne i min plånbok, jag tittade på honom och sa att det var min syster. Jag tror att jag sällan sett en människa känna sig så dum i mitt liv.

På begravningen kom massor av folk, mer eller mindre kända ansikten. Många okända ansikten kom som trodde de var kända. Konstigt vad många vänner en 16-åring kan få vid sådana tillfällen. Främlingar som slängde sig runt halsen och bölade. Även sånna som jag visste inte alls kände min syster, och ibland inte heller mig.

Mitt bland alla namn på Facebook såg jag min systers pojkvän. Jag har inte hört av honom sedan mitten av 90-talet, då jag bad honom att aldrig mer höra av sig till mig. I dag fick vi åter kontakt och det var så mycket som jag fick känna och uppleva just då.

jag kommer att fortsätta att berätta, men först ska jag sova. För nu är jag mycket trött.

Jag möter mig själv i samtalssoffan

Jaha… här sitter jag nu och funderar över hur man ska hantera vissa saker. Upplevelser som jag faktiskt har bearbetat men som jag inte sett hos någon annan. Rätt vad det är sitter min spegelbild mittemot mig i samtalssoffan och berättar min historia. Om ett lika galet och drogpåverkat ex. som jag har, ett  som lägger ner all energi på att trakassera och terrorisera sin omgivning, däribland mig. Alla tusentals kronor som har gått åt till meningslösa rättsprocesser p.g.a. att lagen tidigare sett ut som den gjort. Alla barn har rätt att träffa sina båda föräldrar… men i rättsalen vändes det till att alla föräldrar har rätt att träffa sina barn, till varje pris. Lagen är nu ändrad och umgänge är inte bara genom det fysiska mötet, tack och lov. Men fortfarande är den rätten stark.

Alla förtal och all pajkastning som jag fått svara på och försvara mig mot. Enligt den beskrivning som jag fått var jag en förhållandevis usel förälder som ofta hade sexorgier på vardagsrumsgolvet med allsköns män, allt medan gossen tittade på så klart. Och så gör ju ingen lämplig förälder! Några kläder köpte jag inte till gossen och älskade honom gjorde jag inte. Vad kan man svara på sådana uttalanden? Jag vet inte och ser tillbaka på det som var, som om att var en ung ensam förälder inte var nog, som om alla som avlidit i min omgivning under samma period inte var nog, som om konflikten som uppstod i min familj när jag p.g.a. rättssystemet var tvingad att lämna min ögonsten till en galning som bara satte sig själv främst. Som om det inte var nog… I mitt samtal sa socialtjänsten att de stöttade mig, att jag absolut inte fick lämna ut gossen, men i rättsförhandlingarna stod jag ändock ensam. Ingen socialtjänst stod på min sida då, ingen stöttade mig då.

Det svåra när jag satt där, ensam och terroriserad, var att ingen orkade eller vågade stå upp för mig. Familjen och släkten trodde inte rättssystemet såg ut som det gjorde och ingen ville egentligen inte befatta sig med vad som var. Vänner vill inte vittna i rätten om den drogpåverkan som de sett. Exet, han hade resurser han, så där om en missbrukare av hans kaliber kan samla sina resurser. Det var föräldrar, fruar och andra flickvänner genom alla år som stått upp för honom och ljugit.

Till och med när jag vägrade lämna ut gossen till honom när han hade hoppat ut genom fönstret på 3: e våningen i en psykos fick han rätt när det gällde umgänget. Jag kunde ju inget bevisa förutom den rapport som polisen skrev om tillfället. Det är ju inte olagligt att hoppa ut genom fönstret och inget bevis fanns för att det fanns droger med i bilden. Som om det hade spelat någon roll när det gäller att träffas och ansvara för sitt barn.

Det finns så många berättelser som jag kan berätta om det här… det är gammalt, det är bearbetat… men det blir annorlunda när jag möter mig själv i samtalssoffan. Helt plötsligt är det jag som har makten att stötta och hjälpa, att bära under mina vingar. Kan jag det, klarar jag av det?

Det här med Åkesson…

Jag blir provocerad av den debatt som förts de senaste dagarna. Totalt provocerad. Det handlar om det faktum att Åkesson, liksom alla andra partiledare i riksdagspartierna, deltagit i en intervju av en psykoterapeut. Jag har inte sett programmet och jag är inte särskilt intresserad av den politik som de för inför ett val. Så till vida att det handlar om de ytliga och röstfiskande ämnen de brukar handla om.

Men Åkesson sitter i sin soffa, om jag förstår rätt, och snyftar om sin uppväxt i det lilla höghuset i pyttestaden Sölvesborg. Han berättar om hur han som lite pojke blev rädd på grund av vissa upplevelser som han menar inte präglat sin hela person men som ändå påverkat honom. ”Helt fel!” basunerar gamla lärare och skolkamrater ut. Hur vida dessa är sanna eller inte anser jag är meningslöst att resonera om, det som blir viktigt är att Åkessons upplevelser är hans upplevelser oavsett hur den demografiska statistiken ser ut.

Alla vi som har barn och framförallt tonåringar vet att det ibland inte alls är vad det verkar att vara. Det som vi vid första anblicken tror. Mina barn har prövat de mest varierande personligheterna i  jakten på sin identitet, och varierande grad av åsikter. Ofta i relation till vilka de umgås med och det hör på något sätt ungdomen till. Givet är att vi vuxna måste putta in dem i ledet igen när deras åsikter eller agerande skenar iväg åt ett eller annat håll. Vi socialiserar våra barn. Något som vi som är socialarbetar arbetar med ständigt, vi försöker socialisera dem vi möter för att de ska passa in i vårt samhälle och inte vara till för stort besvär. Hitta lösningar helt enkelt för ett gnisselfritt maskineri. Vi ger unga som hamnat på tvären, som inte haft de förutsättningarna på hemmaplan, en chans. Tänk alla gängavhoppare som fått hjälp trots de hemska saker som de gjort. Endel har nog liknande erfarenheter som Åkesson, erfarenheter som kan ifrågasättas av oss som studerar dem utanför deras medvetande men andra glasögon. Vi försöker rehabilitera missbrukare av allsköns sorter och bakgrunder, somliga fromma som lam och andra har förstört liv för massor, särskilt sina barn. Det som är viktigt är att deras upplevelser är deras och att ingen kan ta dem ifrån dem.

När jag kritiserar min s.k. familj för vad jag upplever att jag fått gå igenom uppsluter en mängd människor kring mig och stöttar mig. Trots att mina upplevelser av bland annat övergrepp kritiseras av den närmaste kretsen. Men alla ni andra hurrar och säger att det är bra att jag berättar, det måste lyftas, usch på dem som gjort detta och inte förstår att stötta. Detta trots att mina syskon om morföräldrar är av en helt annan upplevelse. Min historia kritiserar bara de som har något att förlora på den.

Så, om det är sant, allt om nazistsympatierna och allt, då är han en sannerligen osympatisk människa. Även om det finns orsaker till varför han blev som han blev. Men samtidigt behöver inte det faktum att det inte fanns särskilt många invandrare i Sölvesborg på den tiden innebära att han inte upplevt det han upplevt. Det kan faktiskt räcka med en upplevelse som den han beskriver för att den ska ta över en stor del av hans vardag som liten pojke. Jag kommer själv ihåg en sommar då jag var liten flicka, det här var i slutet på 70-talet och alla vi barn, med föräldrar med sämre ställt skulle få uppleva landet och jag sattes på ett tåg till just Sölvesborg. Jag bodde i en familj som mina systrar tidigare bott i och jag upplevde det aningen svårt att komma dit där mina systrar redan var en del av tillvaron. Jag upplevde mig inkräkta på deras område och jag saknade mamma jag förstås. När jag kom till lekplatsen som fanns i området fanns det andra barn där, de vari kring min ålder och lite äldre. Jag upplevde dem som skrämmande. Jag tror att det berodde på flera orsaker, dels var de äldre och dels retade de mig. Som jag upplevde det i alla fall. Så fort de såg mig sjöng de ”Stockholm, Stockholm, stad i världen….” Den kompis jag var med till lekplatsen försvarade mig med att jag var från Stockholm så de skulle passa sig, för alla i Stockholm kunde karate. Något som jag inte alls var bekant med, men som jag ändå fick bevisa att jag kunde. Jag blev aldrig slagen, och det var ett tillfälle som etsat sig fast i mitt minne och framför allt under min sommar i Sölvesborg. Idag kan jag visualisera detta tillfälle och småle åt situationen, likt en filmsekvens i en komedi om storstadsungarna som fraktas med främlingar ut i landet för att får frisk luft och se skymten av kor. Olikheter i föreställningar, kulturer och livssyner redan i så ringa ålder. En upplevelse som jag inte kan fråntas. Nu kunde jag på grund av denna händelse leva i föreställningen att alla i Sölvesborg har stockholmskomplext och är aningen främlingsfientliga, men jag har haft en god mor som socialiserat mig rätt. Jag har även ett sunt förnuft i vilket jag förstått att det var barn som troligtvis var sjukt intresserade av tjejen från Stockholm.

Tänk om, bara lite kort, tänk om den upplevelsen som Åkesson beskriver, när han blev avvält från cykeln och kallad ”svenskjävel” fick lika stor plats i honom. Att den som gjorde detta var aningen större, mer skrämmande och hotfull. Tänk om han som liten pojke, varje gång han gick med sin cykel och såg denna kille på långt håll, valde en omväg för att undslippa att utsättas för samma sak igen. Åkesson kanske inte föddes som rasist och nazist. Tänk om han dessutom i sin, av omgivningen beskrivna idyll, faktiskt inte hade ett bra nätverk kring sig. Det kanske hände saker som vi inte vet om, som han kanske har förträngt eller inte alls vill berätta om. Hans föräldrar kanske socialiserade honom in i sitt främlingsfientliga tänkande. Bara TÄNK OM det var så. Liksom min mamma har socialiserat mig in i en värld där alla har rätt att tänka, andas och vara, oavsett färg, form och åsikt. Så även sånna som Åkesson! Tänk om han, liksom många, många andra, inte socialiserades in i att ALLA faktiskt har den rätten!

Jag funderar också kring kritiken mot killen med bomberjacka och kängor samt debatten som varit kring detta, tidigare år. Det har kretsat kring att det är rotlösa killar och tjejer, utan tillhörighet som finner en gemenskap, ett brödraskap i den grupp de inlemmas i. Det som ofta inte kan erbjudas hemma. Så tänk om, vilket många hävdar, Åkesson var den killen, några år efter att han blivit avvält från sin cykel. Tänk om han inte hade sin familj som sitt närmaste nätverk eller grund. Tanken kring att det under 1990- talet inte heller fanns särsklt många invandrare i Sölvesborg talar sitt tydliga språk, är det inte genom okunskap som rasismen föds. Utan Större erfarenheter (förutom cykelhistorien) kanske det inte är så konstigt att Åkesson är just Åkesson. Vem är god nog att kasta första stenen?

Lite tankar från mig så här på torsdagsmorgonen.

 

Note: jag vill bara understryka att jag inte försvarar rasism eller nazism. I mitt arbete ingår det arbetsuppgifter som syftar till att på en individeull nivå öka förståelsen för alla människors lika värde.

 

När tar socialtjänsten ansvar för sina ungar?

Dottern som har blivit hotad av en skitunge från Botkyrka blir en långdragen process och jag förstår folks missnöje med hur det fungerar ibland.

Hon, skitungen, är placerad i vår kommun på grund av att hon har problem. Både hemma troligtvis och i det sociala samspelet med andra. Missanpassad såklart och socialtjänstens ansvar. Jag hör rykten från ursprungskommunen om att hon inte är särskilt omtyckt eller trevlig och det är den uppfattningen som jag har från vår kommun också. Skulle det vara så att jag var socialarbetare i detta fall skulle jag givetvis behandla henne med den respekt som vi har lärt oss. Idag behandlar jag henne inte alls utan frustreras av hur den placerande kommunen hanterar ärendet. Hon kommer aldrig lära sig att ett agerande som hennes får konsekvenser, inte med den hanteringen.

Det finns flera pågående parallella processer i detta och jag kan inte redogöra för dem i sin helhet eftersom det är andra inblandade också. Däremot är det så att hon har trakasserat min äldsta son genom att gå till hans butik och bråkat, hon har till och med blivit avvisad från platsen med hjälp av polis eftersom hon inte förstår vinken ”Du får inte komma in här i butiken”. Hon har kommit flertalet gånger och haft varierande vänner med sig, bland annat en kille på 23-25 år som har en blogg. Han stötte vid ett tillfälle på min dotter som är 14 år och han umgås med 15-åringar. Någonstans saknas något är min uppfattning. Min dotter fann honom inte särskilt intressant däremot eftersom han föreföll aningen patetisk. Åter till bråkstaken som inte förmår ett bättre beteende än vad som för oss tillbaka till apstadiet, likheten med mina höns jag hade förut är slående.

Socialtjänsten i vår kommun ringde i dag och meddelade att familjehemsmamman talat med placeringskommunen och de tycker inte att hon ska delta i ett möte för att min dotter ska känna sig trygg. Orsaken är att skitungen är ett brottsoffer! Ett brottsoffer?

Det här provocerar mig!

Fullständigt!

Socialtjänsten vet inte om hon är ett brottsoffer eftersom den situationen inte har prövats och troligtvis kommer det aldrig att göra det. Vidare är min dotter ett brottsoffer, vilket är bevisat. Troligtvis kommer en av anmälningarna som är gjorda mot henne att gå vidare. Oavsett vad den där ungen har gått igenom och vilka relationer eller situationer hon har måste dessa friställas från min dotter, för hon har inget med det att göra. Som socialtjänstens handläggare i Botkyrka nu resonerar gäller att de skyddar en som uppför sig illa och låter offer fortsätta vara otrygga. Är det förenligt med socialtjänstens uppdrag? Hur vore det om alla skitungar från början fick förstå att allt handlande har konsekvenser? Tänk, de kanske skulle lära sig något på det. Jag kan bara tillägga att den där ungen har lyckats bli utkastad och portad från frisersalongen också… Det är väl inte snälla och trevliga ungar som blir det… jag har aldrig hört talas om någon som blir det. Så det är fritt fram att uppföra sig som en idiot enligt handläggaren i Botkyrka, när man sedan möter konsekvenserna av det, behöver man inte möta dessa. Undrar just hur handläggaren anser att barn lär sig de sociala koder som krävs för sociala relationer eller att vistas i möblerade rum.

Jag är arg och jag är i detta läge en mamma. Inte socialarbetare, jag skiter i den här ungens eventuella trauman. De gör inte att hennes uppförande är ok, inte i min värld och jag skiter fullständigt i hur det går för henne i framtiden. Hon är inte mitt ansvar! Det återstår väl bara att ta henne i örat om hon är till mer besvär och åka till handläggaren i Botkyrka och låta henne ta hand om problemet. Fattar hon inte!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare