Frisering och konstiga nyheter

I förrgår när jag kom hem från arbetet hade lillebror i familjen fått ny frisyr, av storasyster. Han såg ut ungefär som Jonathan lejonhjärta i huvudet och han var en aning orolig över skoldagen dagen efter. Vilket jag kan förstå till fullo. Jag fick trolla, hualigen, det var länge sedan jag friserade någon, framförallt med en undermålig kökssax och en allt för överdimensionerad hårborste.  Bättre blev det i alla fall men jag fick ta hjälp av pappan i familjen som raskt ryckte ut med hårtrimmern i nacken för att jämna till. Han ser förvånansvärt friserad ut fast det är ett gäng amatörer som har förgripit sig på honom.

Jag börjar se ljuset i tunneln snart är rapporten som skulle in för två månader sedan klar och det är dags för mig att deklarera min egen deklaration. skönt, jag längtar till denna ångestladdade period är över.

Läste lite nyheter på morgonen och reagerade över två stycken, en som visar att lobbyister säljer sina tjänster, jag trodde att det var det som var grejjen med deras yrke. Att sälja sin kunskap kring att få sin vilja igenom, att lobba för något med andra ord. Nu 2013 har Aftonbladet fattat att det är det de gör. Tycker nog att det säger mer om Aftonbladet än om de lobbyister som de försöker sätta dit. Om jag hade mer tid, skulle jag gärna arbeta som lobbyist. Förhoppningsvis skulle jag ha råd att välja att arbeta med de frågor som jag brinner för, men äta skulle jag nog behöva göra även om jag inte bara fick sådana uppdrag.

Jag läste även att en SD-toppolitiker valt att flytta till Ungern, detta krockar i mitt huvud. Totalt. Kanske är det så att jag komplicerar allt, men hur kan det bli så. SD sägs ju vara främlingsfientliga och utifrån det jag har sett så verkar det stämma. Jag har inte undersökt saker närmare själv så jag har bara den ansamlade mediabilden av dem. Den som de flesta av oss har. Men, att flytta till Ungern, som främlingsfientlig är för mig främmande. Om jag var det skulle jag nog välja att bo kvar i Svedala och njuta av vårt fina sommarväder de dagar det är idylliskt. Men att bo med flera miljoner av dem som man föraktar, hatar och ser som lågt stående varelser måste ju vara outhärdligt. Hur kommer det sig. Är han så hotad i Sverige att han inte kan stanna kvar eller är det mer politik i SD än vad vi har fått veta? Är det någon som kan göra detta klart för mig är ni välkomna att förklara! Jag vill ha konkreta förklaringar och inte för eller emot SD, för det bryr jag mig inte om i dag. Hur som helst känns det ju som att han har tagit sig en utvecklande resa!

För nu önskar jag Er en trevlig och lugn Valborg och håll koll på ungarna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16692361.ab?fb_action_ids=10151468158948101%2C10151468156048101&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151468158948101%22%3A571316509567401%2C%2210151468156048101%22%3A154311841413518%7D&action_type_map=%7B%2210151468158948101%22%3A%22og.recommends%22%2C%2210151468156048101%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=%5B%5D

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16692145.ab?fb_action_ids=10151468158948101%2C10151468156048101&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151468158948101%22%3A571316509567401%2C%2210151468156048101%22%3A154311841413518%7D&action_type_map=%7B%2210151468158948101%22%3A%22og.recommends%22%2C%2210151468156048101%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=%5B%5D

sommar, sommar, sommar

Snart så, sommar, som jag har längtat. Jag längtar till solvarma klippor och oklädda fötter. Fågelkvitter på morgonen har redan levererats här hos oss. Vi är sådana vänner med fåglarna att det är en som har försökt ta sig in hos oss i nästan två veckor. Jag har försökt fotografera honom, men det har inte lyckats. Han har integritet den rackarn. Katterna sitter snällt vid fönstret, tuggar och mjauar samtidigt. Kroppen skakar på dem där de sitter och vill äta, fånga, leka till döds. Fast jag undrar just om vår tröga katt, Remo, skulle vara förmögen att fånga en fågel. Vem vet, han kanske kommer överraska oss stort en dag.

Jobbar gör jag denna vecka, och jag tycker att det är skönt, men nu behöver vi inte vara nere hela dygnet och jag har återfått mitt liv tillsammans med familjen. Jag kan tillbringa kvällarna med dem nu och det är så skönt. Däremot känner jag att jag jobbar för lite nu, det känns bara som att jag glider in på jobbet och tar en fika för att sedan åka hem. Men å andra sidan har jag en stående beredskap hela tiden just nu också. Så jag kanske ska unna mig detta tillstånd av lugn, det kommer nog ändras snart. Igår ringde polisen om en placering, den kom förvisso inte, men vi som inte har släppt alla platser ännu. De hittar till oss ändå och det är kul.

För ett tag sedan kom det till min kännedom att min mormor avlidit nästan 90 år gammal. Jag visste inte hur jag skulle reagera över det tidigare, när jag funderat. Jag kan bara säga att jag har sörjt färdigt. Min mormor, som fanns för mig är död sedan länge och henne har jag saknat. Den mormor som dog i januari var ju den som inte kunde skydda sin barn och barnbarn från förövare och som heller inte kunde se sanningen som den var. Vi pratade, jag och gossen, om hur vi skulle reagera om vi fick höra att någon förgripit sig på våra barn, eller om jag fick höra att han hade förgripit sig på något av sina syskon. Det skulle vara svårt. jag önskar att jag faktiskt bara kunde se nyktert på det och säga, nu måste vi se till vad som händer och låta en utredning ha sin gång, därefter får vi förhålla oss till det. Men hur skulle han kunna förhålla sig till att bli avstängd från familjen under en tid och därefter kanske vara oskyldigt anklagad för något? Hur hittar man tillbaka till det? Jag vet inte, men så som min mormor och mina äldre syskon hanterade det jag sa, vet jag var helt fel. Arvet då, jag har inget hört från boupptecknaren och jag har ju rättigheter även om de troligtvis valt att se till att fixa förskott på arv för att ta undan delar från mig. På något sätt så bryr jag mig inte alls, å andra sidan är det mitt arv efter min mor och min syster som är min laglott. Skulle kunna ta en konflikt eller också skulle jag kunna skita i det. Just nu… så bryr jag mig inte särskilt mycket.

Snart är i alla fall sommaren här och solen och värmen, det ser jag fram emot.

Vad härligt att vara uppskattad

I går åkte jag hem till gossen och hälsade på en liten snabbis. Adrian var på sitt rum och ålade runt när jag stack in huvudet för att säga tjoho, hej farmors skrutt. Han vände sig om och tittade på mig och därefter log han så brett som bara Adrian kan le. Vad det värmde i farmorhjärtat.

Efter en stund hade han ålat sig till grinden som hindrar hundarna från att komma in i lekrummet och ställt sig upp. Vi kramades sen stund han och jag.

Det är det här som jag har saknat med att de har bott här i några månader nu. Nu är jag farmor!

Min tid är nu

Det är massor av saker som jag faktiskt behöver göra. Även om tidsbrist är det som präglar min vardag känner jag mig fortfarande fri när jag inte har hela huset fullt med barn, barnbarn och hundar. Igår hade vi handledning och det är så bra att ha det ibland, var tredje vecka ska det bli. Utan struktur än så länge eftersom vi inte vet riktigt vad för problem vi ställs inför. Vi har ju inte problem i personalgruppen men något vi kommer att tala om är ju givetvis professionell kontra privat och vart det personliga tar plats i detta. Det behövs nog eftersom vi arbetar så nära våra klienter.

Jag hittade den bruna hönan som vi letade efter febrilt både i hönshus och på tomten i förrgårkväll. Lite ledsen var jag för att vi inte hittade henne, men i går när jag öppnade dörren till hönshuset så satt hon där, livs levande. Undrar just hur det gick till.

Jag har nu även fått höra mer om dotterns bravader i storstaden igår. Det är så man storknar! Jösses vilken berättelse. När hon berättar har hon en så härlig inlevelse och en berättarteknik som hjälper till att skapa en bild i lyssnaren huvud. Hon berättade hur de hade satt på sig sina finaste shorts och skrivit ”Justin Bieber” på benet, hon hade skrivit Justin Bieber i pannan och därefter hade hon och hennes kompis skrivit ”I” på ena kinden, ett hjärta på näsan och ” U”på andra kinden. Varma byxor hade de sparat i bilen.

När de kom till Globen skulle de möta en man som hade biljetter till dem, men han dök inte upp. Det var flera som försökte sälja biljetter till dem men det kostade 2800 för två stycken, det hade de ju inte med sig. Så in kom de inte. Det kom fram en annan kille till dem och sa att de säkert skulle få biljetter om de berättade för vakterna hur mycket JB betydde för dem och att de var ledsna, såklart år tjejerna på detta och sätter fart mot vakterna. Bakom sig hörde de hur killen skattade och sa ”lättlurad”. De blev ledsna våra tjejer och ställde sig i ett hörn och grät. Bäst de står där och gråter hör de hur en mullrande skara närmar sig, upp tittar de och medrycks i en stor skara av biljettlösa Belibers som försöker storma Globen. De sprang i samma riktning som skaran, givetvis mot vakterna som stod med öppna armar och försökte fånga in flickidolens fans. Dottern klarade sig undan från att bli tillfångatagen av en väktare. Några blev tagna och de som inte blev det vände riktning och mullrade som en gnuflock runt till andra sidan av Globen för att försöka ta sig in därifrån. Det gick ju givetvis inte heller så bra.

Under den här tiden hade kompisens mamma tröttnat och satt sig på McDonalds i väntan på att tjejerna skulle bli klara med sina bravader. Och en nyhetskanal hade fått nys på tjejerna och började intervjua dem så fint målade i ansikte och på benen. De frågade vem de valde av sin familj och JB. Dotra svarade att han nästan var som en familjemedlem men att han inte kunde ersätta oss andra. Det tackar vi för, allt vi gjort har uppenbarligen lönat sig. Hon älskar oss mer än JB. Jag skulle så gärna vilja se inslaget från intervjun men det bliv avbrutet av ett par killar som på knackig svenska försökte (med attityd) stjäla föreställningen när tjejerna blev ombedda att sjunga en sång. Nyhetskanalen försvann blixtsnabbt. Kvällen fick avslutas med ett biobesök och fler tårar på kinden.

Jag är så glad åt min dotters självinsikt och att hon kan se på sig själv med stora skopor humor. aj lav jo!

 

 

I´m a Beliber!

Så går tonerna hemma just nu. Dottern ville inte alls ha några biljetter till stjärnan när de släpptes. Hon rynkade på näsan och ”nä, töööntigt”. Nu har detta ändrats och jag tror att det handlar om den eufori som råder bland alla småflickor i Sverige just nu. ”Jag måste gå”, ”jag har hittat biljetter på nätet”, ”vi kan skriva Justin i pannan” är tongångar som existerat. Vi har inte haft möjligheten att hjälpa till, hur skulle det gå till. Vi hade ju saker uppbokat sedan länge. Tanken var väl att hon skulle åka in med sina kompisar… Skulle inte tro det lilla vän! In for hon med sin skolkamrat och hennes mamma för att mötas av besvikelsen att de som sålde biljetter gjorde det för 2000 kronor. De belibers som inte hade biljetter, för våra tjejer var inte ensamma, förstökte storma globen. Döm om deras förvåning när vakterna stoppade dem. Det fick bli ett biobesök för att slicka såren efter en upplevelse i stora vida världen.

Talade med dottern i telefonen i går och hon var så ledsen och besviken och jag tänkte tyst för mig själv ”vad skönt att slippa vara 14 år hela livet”.

Hej å hå vad tiden bara susar förbi!

Jag sitter idag hemma och njuter av att vara ensam… ensam, jag hör min egen tanke, jag förstår vad de förmedlar på nyheterna och jag kan sitta och skriva i lugn och ro. Lite tid viker jag till bloggen idag. Jag har saknat det men inte haft någon ro riktigt. Jag har varit farmor förstår ni, varje dag under det här året. Jag har älskat det och jag har hatat det. Inte att vara farmor, men att inte kunna vara det lite nu och då. Den lilla familjen har bott här förstår ni, med sina tre hundar, tills de kunde flytta in i sin nya bostad. Tillsammans med två grindar som jag tusen gånger varje dag har skuttat över, som jag hatar detta grindar. Tillsammans med våra tre katter som inte tycker om hundar som vill leka. Hundar är både fula och äckliga tror jag att katterna har bestämt. Det verkar så på deras sätt att agera i alla fall. Till och med katterna avskyr grindarna. Vår fina hane, rastypisk och vacker, har haft problem. Aningen dum är han och vi brukar skoja om att han är importerad från Norge. Men om sanningen ska fram, alla katter är inte viga, så är det bara. När han ska över grinden häver han sig upp och ramlar ner. Hos oss har uttrycket ”vig som en katt” en helt annan innebörd. På något sätt ska han alltid försöka visa sina talanger när vi har gäster hemma. Undrar just varför, en social kattras kanske är svaret på den frågan. Cirkuskatt, kanske är ett annat svar.

C-uppsatsandet är i full gång nu och jag har varit urusel på att leverera tycker jag, i tid i alla fall. Min kumpan är tålig och det är bra, för hur skulle det annars gå? Nu känner jag att jag får all tid i världen. Ingen hemma. Jag kan läsa och jag kan skriva i lugn och ro…. Wow! en känsla som jag underskattat och glömt bort.

 

Sopsortering på en helt annan nivå

Ja, nu var det ett tag sedan jag skrivit, det är nästan så jag skäms. Jag vet ju att endel av er faktiskt väntar på att få läsa det som jag lyckas få ihop. Ibland i ren frustration, ibland i lyckorus eller andra gånger i en känsla av måste.

Lite så är det nog nu, måstekänslan, jag tampas ju iderligen med detta om tiden. Tänker mig strängteorin och hoppas att jag kan lära mig att behärska detta med att böja tiden och få den till vad jag vill. Men det ser svårt ut, tror att jag kanske utbildar mig inom fel ämne då. Kanske skulle jag vara en fysiker istället?

Den sista tiden har varit fullsmockad med arbete, jag har blivit av med min kumpan och det har varit med blandade känslor. Idag känns det bra. Vi gör ett kanonjobb på boendet och både vi, handledare och socialtjänst tycker att vi har gjort ett kanonjobb. Och vad bättre är… Klienterna tycker det med. Det känns bra.

Jag har funderat lite kring det här med sopsortering på stista tiden, dels eftersom vi har börjat spara kartonger och papper för att ha något att tända brasan i köksspisen och i bastun med, dels för att vi har haft lite problem med vart vi ska kasta soporna.

Vi beställde en soptunna när vi flyttade, en lika stor som den vi har nu. Vi har dock inte vetat vilken som är vår. Jag hade redan gissat det och förklarat för hela familjen utan att någon lagt någon större notis om det. Vår soptunna har en svagare röd prick på sin än vad grannen har. Bredvid står en lika stor som vår och tre små. Vi har således 50 % chans att pricka rätt. Alla har agerat som om det vore anarki vid soptunnorna och ungarna har kastat i grannarnas soptunna. Galet!

Jag hade precis lärt mina barn att det var soptunnan längst till vänster som var vår och då envisades bonden med att flytta om alla tunnor.  Så nu visste de inte alls vilken det var i alla fall. Igår såg jag att de andra, som har en stor soptunna, skrivit sitt namn med stora bokstäver på deras tunna. De verkar således vara trötta på att vi kastar i deras tunna. Men de har inte sagt något. Där står BJÖRK med fina stor bokstäver. Fast å andra sidananske det inte synts när det var mer snö. Vem vet?

Ja, hur som helst så har jag funderat över detta med soporna ganska mycket, det finns strikta regler i hur  man egentligen får kasta sina sopor, och detta ska man bara känna till. Det är vår tysta kunskap om normer. Fast egentligen spelar det nog inte alls någon roll hur man gör. Om jag kastar sopor i min grannes stora soptunna istället för min egen kan ju grannen, nrä dennes tunna blir full kasta i min som står på samma ställe. Värre vore det nog om jag hade en liten soptunna men behövde en stor, så skulle jag ju låta grannen betala min sophantering och det hade nog inte varit ok. Men varför kan det inte var anarki vid vår sopstation? Alla kastar i den tunna de vill!

Jag har ialla fall lärt mig att det inte finns något utrymme för  anarki vid soptunnorna.

 

Vill vi ha barn i riksdagen?

Jag har funderat mycket på detta med politik allt eftersom Sverigedemokraterna faktiskt får mer och mer röster. Varför får de fler röster, för jag tror inte att det i realiteten beror på att svenska folket blir mer och mer rasistiskt. Lågkonjukturen förvisso och svårigheten att få bostäder har ju historiskt sett visat sig vara en ingång till antisemitiska och rasistiska åsikter. Jag kan tycka att det ligger ett stort ansvar på våra politiker att dessa svårigheter inte ska finnas i samhället eftersom det är just de som gör att nedvärderande och suveräna åsikter kommer fram.

Svenska folket har ju som det ser ut gett Sverigedemokraterna en del av sina röster och på något sätt måste det accepteras, hur trist det än må vara. För det är ju just det som demokrati bygger på. Det är ju en av grundtankarna med metoden. Alla är med och bestämmer utifrån vilka mandat man får. Jag är inte särskilt insatt i hur deras politik förs, men det är jag förvisso inte i något parti. Jag engagerar mig i andra saker. Till de stora politikerna vill jag bara vädja om att göra något reelt av problematiken mer än att försöka ignorera framfarten, neka debatt och blunda för deras politik. Något är fel – HITTA orsaken.

Men… även om de har fått mandat från svenska folket att vara med och säga sitt om vad som helst, vart som helst i Sverige, så undrar jag…. Vill vi ha barnungar i riksdagen. Jag ”såg” och lyssnade på det klipp som i dag har blivit släppt om en kontrovers och jag kan bara säga att jag tycker att det är tragiskt. Jag skulle aldrig för mitt liv låta en person som är så obegåvad och okunnig (vilket jag baserar på sitt sätt att yttra sig) ens vara med och besluta om vilken mat vi ska äta hemma, än mindre få bestämma om flyktingpolitik, utbildning och sjukvård. Vad är att vara svensk? Som politiker måste man förstå att det på en sådan fråga inte finns ett rätt svar. Är kåldolmar svenska? Det svenskaste vi har, köttbullarna finns i olika utförande världen över. Vilket märke använder vi på mobiltelefonen och vad kör vi för bilar? Svenska? Nej om det är så att man ska vara helt svenskt enligt SD-politikerns tankebanor så är han ju en av de som är osvenska. Jag tror nämligen inte att han äter isterband med rovor till varje dag, kör volvo och bor i sitt radhus med 1,8 barn. Jag tror inte heller att han har lärt sig det svenska ordet ”lagom” eller förstått att svenskarna inte skriker ut sina åsikter på stan. Talar han andra språk än just svenska?

Hur tänkte Sverigedemokraterna när de tog med honom? Jag kan vara naiv, men på något sätt trodde jag att de mest extrema medlemmarna skulle avvika om SD blev ett parti som alla andra, att idioterna skulle tycka att det blev för svårt att argumentera på högre nivå. Men icke då… Det står ju klart och tydligt. Jösses säger jag bara! Eller är det så som ordspråket säger ”den dumma talar och den visa tiger”? Jag vill också passa på att säga att den mannen som fanns med i klippet var långt mer mycket omogen än mina hemmavarande barn som går i låg-, mellan- och högstadiet. Vad säger det?

SD vill Ni ha småungar i riksdagen? Och vill svenska folket ha småungar i riksdagen?

Och som en del av mitt samiska påbrå kan jag bara säga, svenskar ÅK HEM!

http://www.expressen.se/nyheter/sd-toppens-attack-skit-i-den-lilla-horan/

Hur är det med syskonordningen?

Etiketter

avliden, äldst, flera barn, hjälpa till, mellanbarn, misshandel, mormor, mysiga stunder, pappor, skuldbelägga, syskon, våld i nära relation, yngst

Jag har funderat en hel del på våra relationer sedan jag chattat lite med en person som abslut inte vill omnämnas i min blgg och önskade att jag skulle respektera det. Det är ju klart att jag respekterar det, mer än så här kommer personen ifråga inte att omnämnas.

Men min äldsta bror är sju år äldre än mig och vi delar samma mamma, men inte pappa. Han har en god kontakt med min syster och ingen kontakt med mig av synbara orsaker. Min syster är fyra år äldre än mig, och vi har ingen kontakt av samma synbara orsaker. Min avlidna syster var endast 11 månader äldre än mig och det var smärtsamt när hon dog. Vi hade ett varsit umgänge i vissa delar men samtidigt delade vi väldigt många vänner och vår vardag korsades givetvis ofta. Sen föddes jag och nio år senare fick min pappa en son. Han och jag har god kontakt, han är för mig oumbärlig.

Men vad är det som delat oss i olika läger, givetvis trro jag att det handlar dels om arv, vilken person är jag, dels anknytning och upplevelser. Det har nog också med ålder att göra, givetvis.

Men jag kan tänka mig att jag som yngst i min mammas barnaskara faktiskt har haft en närmare kontakt med vår mamma än de äldre syskonen. När min bror födde var vår mamma väldigt ung, 16 år, och hon valde att inte leva tillsammans med hans pappa. Orsaken har jag inte någon egentlig koll på, det klingar något i bakhuvudet, med det ska jag verkligen låta vara osagt. Unga var de i alla fall och han ryckte in i lumpen. Det var då som mamma och pappa träffades och när mamma var 18 var hon tvåbarnsförälder. Det är en tuff tid för dem. Pappa jobbade med taxi och mamma jobbade med sitt. Jag vet inte riktigt vad hon jobbade med just då. Våld i familjen förekom och jag vet att det förekom våld mot barn också. Detta har jag hörts återberättas för mig och ahr således själv aldrig upplevt. Det våld jag har mött i vår familj är det våld som förkom mellan oss syskon. Som den person jag är idag, har jag nog svårt att se att jag tycker att det var en sund syskonkärlek som fanns. Visst massor av tjejer i puberteten kan ju skapa kaos. Men ändå. Jag var nog den som åkte på stryk av både min avlidna syster och min äldre syster. Om jag minns tillbaka komemr jag nog inte ihåg några mysiga stunder med min syster som jag har beskrivit närmare. Det har de ju varit lite roligt att göra det. Med min bror kommer jag ihåg att vi brottades och kittlades ibland. Jag fick vinna å det tyckte jag om. Min bror fick nog ta mycket stryk och mycket ansvar som inte var adekvat för hans ålder.

Pappa var svartsjukoch aggressiv, vilket resulterade i att han slogs. Och ingen i den situationen mår bra. Den kontakt hon hade med vår mormor var väl inte heller så bra om jag ska förstår min mamma rätt. Hon har berättat många tråkiga historier om kommentarer och handlingar som mormor har gjort som mamma uppriktigt sörjt. Hon kände sig inte välkommen eller älskad. En del saker som hon sagt har gått i andan ”jag önskar att jag aldrig fått dig”, när mamma var ett barn. Varför säger man så? Under min uppväxt har jag många gånger också fått höra om ett tillfälle när mormor fick komma hem till mamma och lyfta upp mig ur barnsängen eftersom mamma hade så ont i ryggen på grund av den misshandel som pappa utövat. Hon har också åtskilliga gånger berätta om alla gånger som hon har varit tvingad att åka hem till mamma, eller oss, med flera papperskassar med rengöringsmedel och städartiklar för att städa. Detta tyckte mamma givetvis var kränkande och jag ser mönstret som även upprepades hemma hos mig. Med fyra barn i huset kan det ju inte vara annat än stökigt, men det kanske fanns andra saker som hon kunde hjälp till med. Och jag tror inte att det handlade om att det var smutsigt, det handlade nog mer om att det skulle vara på mormors vis och att hon kunde känna sig duktig om hon kunde berätta att hon gjort allt detta. Men det fanns så mycket annat hon kunde gjort. Kanske sitta ned ett tag och lyssn apå sin dotter om hur hon hade det och hur hon mådde. Men det krvs starka personer för det och kanske var mormor inte tillräkligt stark.

Jag vet också att min mormor sa till min mamma och min pappa att hon ville adoptera mig. Varför har jag ingen koll på, men det kan jag nog påstå, inte bidrog till en bättre relation. Jag känner mig lyckligt lottad som ändå hade en mamma som min, där jag fick växa upp och känna mig älskad.

Men för att återgå tilld en plats man har i syskonskaran måste jag säga att det är ju inte konstigt att syskon har olik aupplevelser av sina föräldrar eftersom människor förändras i samma takt som livet fortlöper och upplevelserna som man har uppfattas olika i olika åldrar. Jag tror därför inte att jag och mina syskon hade samma mamma. Jag tror mig dock veta att jag och min syster, hon som bara var 11 månader äldre än mig, hade en snarlik upplevelse. Även om den också skiljde sig åt.

En repris

Etiketter

barometern, blåser upp till storm, Bröder, freerunning, hoppa, knacka på fönstret, termometern, titta, trädgården

Från smärta till något roligare!

Men först: Ni vet väl om att ni kan prenumerara på bloggen om ni tycker att den är trevlig att läsa. På vänster sida om inlägget finns en knapp (skrolla ner) där det står prenumerara. Jag skriver ju inte inlägg varje dag. Ha det gott//

Vissa saker älskar jag bara med att ha barn. Killarna, med myror i benen på tidiga morgonkvisten har redan gjort allt en kan göra med sovandes människor i huset. Då syftar jag främst till två nyblivna tonåringar. De har till och  med bäddat sängarna, då förstår ni kanske hur sakta tiden har gått.

Vid halv nio står mellankillen vid termometern och frågar:

- Mamma, vilken är inne och vilken är ute?

- Den som är lägst är den som visar graderna ute. Blev mitt svar för det är ju just så det är vid den här tiden på året.

- Ok, säger han och fortsätter nu riktad mot sin lille bror, 5,6 eller 5,8 är det!

Lillebror kontrar då med att gå till vår glasbarometer, titta på den och utbrister sedan

- Just nu verkar det inte vara något stort oväder på gång.

- Bra, säger mellan gossen, då kan vi gå ut nu då?!

Så för er som undrar: Just i dag är det inget stort oväder på gång, det har genom evidens konstaterats av metrologerna i det gula lilla huset.

Nu har de således gått ut och har förvandlat vår tomt till ett träningsläger för freerunners, knacckar på fönstret i ett för att jag ska titta ut när de visar hur de hoppar upp på en sten, snurrar runt och landar snyggt. Målet med träningen kan ni se i bifogad länk.

http://youtu.be/WEeqHj3Nj2c

Ha en bra dag