Jaha… här sitter jag nu och funderar över hur man ska hantera vissa saker. Upplevelser som jag faktiskt har bearbetat men som jag inte sett hos någon annan. Rätt vad det är sitter min spegelbild mittemot mig i samtalssoffan och berättar min historia. Om ett lika galet och drogpåverkat ex. som jag har, ett  som lägger ner all energi på att trakassera och terrorisera sin omgivning, däribland mig. Alla tusentals kronor som har gått åt till meningslösa rättsprocesser p.g.a. att lagen tidigare sett ut som den gjort. Alla barn har rätt att träffa sina båda föräldrar… men i rättsalen vändes det till att alla föräldrar har rätt att träffa sina barn, till varje pris. Lagen är nu ändrad och umgänge är inte bara genom det fysiska mötet, tack och lov. Men fortfarande är den rätten stark.

Alla förtal och all pajkastning som jag fått svara på och försvara mig mot. Enligt den beskrivning som jag fått var jag en förhållandevis usel förälder som ofta hade sexorgier på vardagsrumsgolvet med allsköns män, allt medan gossen tittade på så klart. Och så gör ju ingen lämplig förälder! Några kläder köpte jag inte till gossen och älskade honom gjorde jag inte. Vad kan man svara på sådana uttalanden? Jag vet inte och ser tillbaka på det som var, som om att var en ung ensam förälder inte var nog, som om alla som avlidit i min omgivning under samma period inte var nog, som om konflikten som uppstod i min familj när jag p.g.a. rättssystemet var tvingad att lämna min ögonsten till en galning som bara satte sig själv främst. Som om det inte var nog… I mitt samtal sa socialtjänsten att de stöttade mig, att jag absolut inte fick lämna ut gossen, men i rättsförhandlingarna stod jag ändock ensam. Ingen socialtjänst stod på min sida då, ingen stöttade mig då.

Det svåra när jag satt där, ensam och terroriserad, var att ingen orkade eller vågade stå upp för mig. Familjen och släkten trodde inte rättssystemet såg ut som det gjorde och ingen ville egentligen inte befatta sig med vad som var. Vänner vill inte vittna i rätten om den drogpåverkan som de sett. Exet, han hade resurser han, så där om en missbrukare av hans kaliber kan samla sina resurser. Det var föräldrar, fruar och andra flickvänner genom alla år som stått upp för honom och ljugit.

Till och med när jag vägrade lämna ut gossen till honom när han hade hoppat ut genom fönstret på 3: e våningen i en psykos fick han rätt när det gällde umgänget. Jag kunde ju inget bevisa förutom den rapport som polisen skrev om tillfället. Det är ju inte olagligt att hoppa ut genom fönstret och inget bevis fanns för att det fanns droger med i bilden. Som om det hade spelat någon roll när det gäller att träffas och ansvara för sitt barn.

Det finns så många berättelser som jag kan berätta om det här… det är gammalt, det är bearbetat… men det blir annorlunda när jag möter mig själv i samtalssoffan. Helt plötsligt är det jag som har makten att stötta och hjälpa, att bära under mina vingar. Kan jag det, klarar jag av det?