Etiketter

, , , , , , , , , ,

Konstigt egentligen det här med kungligheter, varför vill man prata om kungar och drottningar när man blir kär i sina små barn (och barnbarn). Jag kan berätta för bebisen, när han är lite större om kungligheter och intressanta personer som har träffat dessa.

Min mammas morbror var en förunderlig man, han bodde många år på Malloca under 60- och 70-talet. Egentligen skulle han inte ha kommit till Mallis. Det var vid tiden inte någon särsklid turistort och han satt enligt sin berättelse på planet till Tunisien. Ägaren till Spice resor, själva herr Spice själv, var med på planet. När de var i luften, utbröt det innbördeskring i Tunisien och de beslöt att styra sin kos till Mallorca där de precis hade börjat bygga hotell. Herr Spice frågade de som var med på planet om det var ok och på den  vägen var det. Det var tydligen enklare på den tiden, man kunde byta destinaation på ett  plan som redan var i luften. Och det var heller inget konstigt att resa till Francos Spanien.

Det året åkte han åtta gånger till Mallorca och sedan beslöt han sig för att flytta dit. Han öppnade en bar som han kallade Los Vikingos och bodde tillsammans med sin charmanta pojkvän som skämde bort honom med dyrbara presenter som guldklockor och liknande. Ja, efter att han prövat lyckan som staight förstås, och fått ett barn med en dansös som gick och dog. Barnet, min kusin, hamnde i ett fransicanakloster och får inte träfffa sånna som mig. Kvinnor alltså! Jag tror inte det funkar även om jag skulle kalla mig hen. Det är nog den enda användningen jag kan se med det ordet. Släkten visste inte så mycket om det här givetvis, det var nog enklare att bo vid medelhavet med den typen utav leverne i en tid då homosexualitet var en sjukdom som skulle botas i vårt älskade Sverige.

Från början arbetade han på ICA bonden på söder i Stockholm, om jag inte missminner mig. Där satt han på lagret och drack sprit med Jussi Björling. De drack på de mest konstiga ställen har jag förstått. Jussi var en trevlig man har jag fått berättat för mig, ialla fall när han fick sprit.

När mammas morbror jobbat klart på ICA arbetade han som konditor och kock, jag har inte riktigt fått klart för mig i vilken regi det skedde, det jag vet är att han har varit verksam som konditor vid någon tillställning på Haga slott vid den tiden som självaste vår Konung var prins och blöjbarn. När kungen fyllde 60 skickade han en bild till honom från det tillfället och grattade honom, han fick då ett vackert kort tillbaka som tack. Huruvida det var självaste kungen som skrivit under eller inte förtäljer inte historien, men det har jag svårt att tänka mig,  tänk vilken skrivkramp och skriva tackkort till nästan hela sveriges pensionärskår, den skaran ökar ju dessutom. 

Tillfället då, när  kortet var taget. Ja, vår egen kung, då prins, hade knatat ut på bryggan vid treårs-ålder och efter kom mammas morbror och tog tillbaka kungen in på land, släpandes i armen,prinsen skrek och stretade emot. Daskade kungen i rumpan gjorde han och sa att han aldrig fick gå ut på bryggan själv igen.  Inte har han bara agat en kunglighet, det kan vara så enkelt att vår kung lever idag på grund av mammas morbrors insats. Vem vet? Som en sann royalist har han berättat denna historia för de barn som visat minsta vilja till att lyssna. Vi fick se bilder på sessorna på Haga tagna med hans egen kamera. Och jag kan bara konstatera att sånt händer inte i dag.

Men jag har fler ”kungaberättelser”, kanske inte så personliga för kungen, men ändå. Jag blir ändå stolt när jag tänker på dem och det är ju verkligen något som jag kan berätta för lilla barnbarnet. Mina egna ungar är ju inte vidare intresserade. Men med Adde (barnbarnet) blir det nog annorlunda, där kan jag ges tillfälle att vara lite gammal och senil trots att jag är förhållandevis ung. Det vet ju Adde inget om, menar jag. I hans värld kommer jag vara över 16 år och således en gammal tant.

När jag var ute på Facebook i dag fann jag bifogad länk upplagd och delad av en vän till mig. (Eller vän, hur länge är man vänner, om man varit det och inte ses alls är man då vänner eller blir man avlägsna bekanta då?). Jag väljer i alla fall att kalla honom min vän, eftersom jag tycker att vi är det.  http://vimmelprinsessan.svenskdam.se/bakom-kulisserna-vid-kungliga-besok/ Patrik i alla fall, fotografen som vimmelprinsessan har med sig på sin resa till Tyskland är ju en gammal vän till mig. Vi har haft mycket kul, och det kommer med att vara vän med en fotograf under bildning att också ställa upp som modell, både jag och gossen. Några bilder mer lyckade än andra kan tilläggas. Jag hade mer tur i min utsatthet än vad en kompis hade, hon blev gravid fastbunden vid en totempåle, om jag minns rätt var magen målad. Patrik stod bara för att binda och måla henne, det var någon annan gjorde henne gravid. Jag fick sträcka mig till att sitta med en frottéhandduk över huvudet och försöka se ut som Jungfru Maria. Jag har letat efter siluettebidler på mig och gossen, rosor och cigarrer var våra verktyg. Men jag hittar dom inte.

Jag har ju också tagit kort på självaste kungafotografen. Jag blir stolt när jag tänker tillbaka på alla koppar te som har druckits och alla nattlånga samtal i mitt kök, all enträgen kamp om att lyckas. Och här är han, lyckad och mycket duktig fotograf. Jag kan berätta för barnbarnet att kungafotografen körde runt mig i cykelkärra på en skärdårdsö på 90-talet och den hade  han omsorgsfullt gjort i ordningen med mjuka täcken och kuddar så jag kunde sitta bekvämt, eftersom jag var nyopererad, olycklig och lämnad av självaste karamellkungen, han som hette Orvar. Jag kommer nog utesluta att vi båda var så druckna att vi inte hade koll på väderstäcken. Det hade ingen annan i sällskapet heller för den delen. Jag kommer troligtvis inte berätta om de långa samtalen i midsommarnatten. De samtalen på den ännu solvarma klipporna om ömmande hjärtan och olycklig kärlek, den vi båda sörjde, på varsitt håll. Tyvärr var väl självaste kungafotografen mer stöd för mig än vad jag var för honom.

Jag har, tack vare min vän, också fått pröva på detta med kändisjournalistik. Även om det inte var något för mig som hellre vill skriva samhällsreportage, så har jag ändå fått prova på det. Och, jag kan berätta för mina barnbarn. Jag kanske kan bli en spännande farmor ändå, en sån som sett och gjort saker som inte alla har gjort, även om jag bara smakat på det. Och jag kan berätta om min kungafotograf och visa bilder som han har tagit på mig och gossen.

Annonser