Det finns så fantastiskt många bra socialtjänsthandläggare i vårt land. Jag mötte dem själv när jag behövde dem, efter att ha hamnat i klorna på en lat sekreterare som såg föräldrarätten som helig. Där barn är bra verktyg för att rehabilitera missbrukande föräldrar. Då mötte jag två fantastiska människor som verkligen arbetade på ett bra sätt. De fanns där och stöttade när saker och ting var svårt. Precis som det ska vara, utan att jag som klient kände mig mindre värd eller som en sämre människa på andra sätt.

Jag tycker att socialtjänsten oftast arbetar för en bra sak och stöttar sina klienter på bästa sätt. Jag ser det ofta i mitt arbete, klienter som har särskilda behov och där avsteg görs från grundreglerna just för att det finns särskilda behov. De ger insatser och beviljar bistånd i syfte att klienten ska växa och klara sig själva en vacker dag. För jag arbetar inte med dysfunktionella människor som inte kan ta hand om sig själva. Jag möter människor som som genom en beklämmande situation har hamnat i en situation som de behöver hjälp att ta sig ur. De behöver stöd och hjälp på vägen. Ibland möter jag socialtjänster som beviljar för mycket, det är inte bra. Eftersom insatsen ska hjälpa klienten sin fulla potential, men detta är inte det värsta eftersom klienten i detta läge inte känner sig kränkta och hjälplösa. De har ju hjälp, även om det inte leder till något produktivt för personen i fråga, utan bara blir förlamande. Sedan finns dessa få, de som jag möter ett fåtal av, men som tar så mycket energi och utrymme. De som på något sätt har glömt vilken makt de besitter och bär med sig. De som vill bestämma till varje pris. Av någon outgrundlig anledning, i vissa fall är det säkert organisationen som sätter gränserna och ramarna, budget för året och kommunpolitikernas krav. Men även om man inte har rätt förutsättningar att göra det man som handläggare med myndighetsutövning vill, finns det trots allt utrymme att bemöta klienten på bästa sätt. De är ju ändå i en utsatt situation.

Jag kom i kontakt med en socialtjänst igår som beslutat att förbjuda föräldern att göra vissa saker trots att alla insatser är enligt SoL. Socialtjänsten har inte tagit emot ansökningar om bistånd, trots att de inlämnats. De har senare beviljat bistånd och hänvisar till att de inte glömt bort familjen, i flera månader. Går det inte att lösa ska ju en anmälan göras. Det är givet inte gjort. Handläggaren bröt sekretessen och talade om en person med skyddade uppgifter som om vi kände varandra trots att samtalet inte handlade om det. Tänk om jag var en illvillig person, som hade fått lite uppgifter som jag ville testa. Det är trots allt endast 290 kommuner i Sverige och en driven person kan lätt känna sig motiverad att försöka komma i kontakt. Fler saker finns som är anmärkningsvärda men att förbjuda någon som inte har tvångsinsatser eller att bryta sekretessen är så stora klavertramp.

Jag har drivit stödboendet i 1½ år nu och jag möter fantastiska människor på många olika socialtjänster runt om i landet, personer som är duktiga på våld och dess konsekvenser. Dessa personer ska verkligen ha en eloge för sitt fina arbete. För de gör ett enorm arbete och gemensamt med oss som arbetar på utförarsidan så kan vi uträtta underverk tillsammans. Bara vi har klienten med oss, och som väl är, oftast är det så det fungerar. Dessvärre är det så att de få gånger det inte fungerar utarmar mig så mycket mer än de tillfällen som fungerar och är bra fyller på energi.

Jag har funderat över det här och klart är att jag måste ha en kompletterande syssla som inte är lika betungande som detta, där jag inte är ansvarig för verksamheten. En plats jag kan gå till och bara vara anställd. Där de svåraste besluten inte är mina och där jag kan känna att det inte är mitt problem om kollegan är sjuk. Jag trivs med mitt jobb, men nu har jag inte studierna kvar och jag behöver verkligen något vid sidan…