Så nu har vi varit på vår årliga skidsemester, senare än vanligt detta är. Alla ungar, nja, nästan alla i alla fall, har varit ute i backen. Dottern var bara ute första dagen. Den första eftermiddagen envisades hon med att på snowboard under fötterna landa på handleden och skaffa sig en skada. Gipsskena i 4 veckor blev hennes resultat. Pappan i vår familj fick bli bästa kompis med dotterns medresande kompis under skiddagarna. Tappert har han vallat henne på snowboard.

Jag själv har kommit i kapp med förra årets bokföring och jobbet har uppenbarligen klarat sig förträffligt utan mig. Inte en gång har de ringt och frågat om mina tips och råd. Trots viktiga möten, ledsagning av polis och annat som jag finner mig oumbärlig i. Däremot har jag lokaliserat en tidigare person som är ute på vift och inte finner kraften att söka stöd på grund av skammen för sina ”misslyckanden”. Det gör mig ledsen, men jag är ändå glad att det är till oss de kommer när de hamnar i problem. Det är något som jag hoppas kan lösas under dagen trots min ledighet.

Bouppteckningen är klar och jag har valt att inte bråka mer, jag har ta-mej-tusan inte tid mer. Men jag kommer att skriva under och bekräfta pappren med notering att övriga dödsbodelägare har undanhållit smycken och annat av värde. Jag vill också lägga till att jag godkänner detta trots att min del i dödsboet blivit mindre på grund av att jag inte har tigit vad gäller övergrepp inom familjen. Det är en viktig lärdom att ta med sig och jag hoppas att jag kan, trots visade svårigheter med att vara öppen med dessa, uppmuntra andra att berätta sin historia. Men att de är tillräckligt starka att göra det även när de står ensamma i stormens öga. För det kommer de att göra. Det är ingen som vill hantera övergrepp på barn inom sin egen krets.

Jag ska nog återpublicera mina inlägg angående detta de nästkommande veckorna.

Nu blir det lite restuppgift och lite sitta i soffan och slöa-tid. Det är jag väl förunnat.